8 maj

Här kommer ett inlägg tillägnat Sandra Nordin. Det handlar alltså inte om Kents PR-kvinna, utan om den Sandra jag lärde känna tack vare att både hon och jag gjorde valet att läsa mediekommunikation när vi gick i gymnasiet.

Sandra och jag hade mycket för oss under gymnasietiden. I mitten av ettan, eller så, gjorde vi något slags fotoserietidning i franskan som handlade om att tomten hade dött. Vi tillbringade även många mattelektioner med att rita så kallade atchar (vilket givetvis har sitt ursprung i mitt smeknamn Beatch; med ett atch blir till exempel Sandra Sandratch osv osv), vilka vi sedan adresserade till Kenta P och stoppade in i brevinkastet till lärarrrummet. Under våren i ettan anordnade vi tävlingen "Pop-projektet". Vi lärde lärarna vad pop-tecknet var (ena handen för munnen, andra handen i ett V-tecken över ögonen), och sedan fotade jag Sandra tillsammans med olika lärare när båda gjorde detta tecken. Bilderna la vi ut på Bilddagboken, där alla som ville fick rösta på sin favorit-poplärare. De tre lärare som fick flest röster fick sedan var sitt diplom med sin fina pop-bild på.

Och det kommer mer. En kväll satt jag och Sandra hemma i min etta och var övertrötta. Då kom vi på den fenomenala idén att skriva ett brev till alla medielärare. Vi tyckte inte att skolgången dög som den var, och ville därför få igenom några förändringar. Bland annat skrev vi att vi ville göra ett "stort fucking arbete", det vill säga ett arbete i både engelska och grafisk kommunikation. Lite som ett tema-arbete. Vi gav även förslag på hur vi skulle kunna ordna fotostudion så att den blev bättre, vilka fotografer vi tyckte skulle bjudas in för att föreläsa, vad vi tyckte att man inte fick lära sig tillräckligt av och hur vi skulle kunna piffa upp hela Folkets Hus (huset där alla medieelever vistades) för att det skulle se trevligare ut. Och så vidare och så vidare. Trots att brevet var fyllt av ironiska kommentarer (tack vare vår övertrötthet) så fick vi igenom en del förslag (bland annat det stora fucking arbetet).

Sandra och jag har även varit ute på äventyr. En gång hade vi sportlov och vi var uttråkade. Då bestämde vi oss för att ta tåget till Kolmården och gå på Akvariet (heter det så?). Djurparken var ju inte öppen, så fiskarna fick duga. Att ta sig dit gick fint. Äventyret tog fart när vi skulle hem igen. Då upptäckte vi att det inte gick några bussar från djurparken till tågstationen förrän om alltför många timmar. Vi fick helt enkelt börja gå från djurparken till tågstationen, trots att det var snöstorm. Det kändes som en mil, minst. Vi gick och gick utan att riktigt veta var vi var. Vi bara följde vägen, liksom. När vi nådde en busskur slog vi oss ner för att ta en kopp termoskaffe. Vi insåg att vi inte orkade gå mer, så vi bestämde oss för att sitta där tills det kom en buss. Det gjorde det till slut. Busschauffören tyckte så synd om oss att han bjöd oss på resan till tågstationen. Nedan ser ni en bild som jag tog medan vi satt i busskuren.

En annan gång var det lucia. Då hade jag och Sandra kommit på idén att spela en låt för vår lärare Gunnel. Vi tog melodin till Winnerbäcks Faller och jag skrev en text. Sedan spelade vi den (jag på gitarr, båda på sång) för Gunnel på Folkets Hus. Jag tror att hon nästan började gråta. Det var även Sandra jag var snabbast med att dra med i hela Typ en festival-karusellen. Så fort jag och mamma började spåna på att starta en festival frågade jag Sandra om hon ville vara med, och det ville hon så klart. Det där barnet kallat Typ en festival närde vi sedan i två år innan vi adopterade bort det till nya, fräscha föräldrar. En gång när vi som bäst höll på att planera festivalen gick vi och såg Bob Hansson. Efter uppträdandet gick vi fram till honom och frågade om han ville uppträda på vår festival. När han började gräva i sin väska för att hitta papper och penna hittade han i stället en bild på sig och sin tjej (Nour) och utbrast: "Visst är hon snygg?!" varpå han pussade fotot. Sedan gav han mig en euro.

Det finns säkert tusen andra minnen jag skulle kunna ta upp. Som när jag och Sandra åt bara pommes och ketchup till lunch och Fride kallade oss förtappade. Eller när vi skulle fråga Gunnel om vi fick åka med henne till Linköpings universitet eftersom vi ville se hur det såg ut. Jag: "Men tror du att vi kommer få åka med?" Sandra: "Klart att vi får, vi är ju underbara!" Vi frågade Gunnel och hon sa visst, häng på. Sedan satt vi på en liten kulle utanför D-huset och åt marabou medan Gunnel var på något tråkigt möte. Vi fick dessutom gratis mat, så det var ju helt klart värt det.

Och nu då? Som ni vet så bor jag i Linköping och pluggar till lärare. Sandra var på väg att bli bibliotekarie, men ändrade sig snart och bestämde sig för att bli fotograf. Just nu gör hon praktik på Borås Tidning, och det med besked. Ni kan se några av hennes bilder här, annars är det så klart också rekommenderat att följa hennes blogg.

Sandra! Du kommer alltid att vara mitt enda pommes-strå! Vi är ju underbara.